Ensam. Motvillig ensamhet. Ibland blir jag påmind om den tvåsamhet som var min
identitet för inte så länge sen. För inte så länge sen handlade jag för två, för inte så
länge sen dukade jag bordet för två. Du sa att jag är för dig som tyngdkraft är för
Newton. Jag sa att livet inte var komplett utan dig, att livet inte hade någon mening
utan dig. Vi visste så mycket om livet, det var ju planerat efter oss, efter våra
drömmar, efter våra begär. Promenader hand i hand, samtal om det vackra som
omringar oss människor och det mindre vackra som är vi människor. Det existentiella, det
utomjordiska, blodet som rinner genom våra kroppar, för att våra livsviktiga organ
ska pumpa i en melodi som speglar livet och döden. Det räckte tydligen inte till. Jag
räckte tydligen inte till. Du ville uppleva annat, se världen, träffa nya människor,
träffa någon annan. Älskade du mig? Allt du sa till mig, var det verkligen sant, eller
utnyttjade du mig, mina känslor och min kärlek. Nu handlar jag bara för en,
dukar bara för en, jag är min egen tyngdkraft som drar mig till min egna ensamhet.
Back to Top